12 december 2020

 

Tjolöholm – en tidsresa

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hela dagen igår hade jag föreställningen att det var torsdag, trots att det bevisligen var fredag. Och idag är det visst lördag. Men det kanske inte är så konstigt att jag är vilsen i tiden eftersom jag i skrivandet befinner mig på 1800-talet och på Tjolöholm tillsammans med familjen Dickson och särskilt med Blanche och James Fredrik Dickson.

 

Jag läser brev efter brev i handstilar som skiftar från rart runda till spetsigt slarviga och först helt oläsliga. Men med envishet och idogt stirrande stiger bokstäverna plötsligt fram, sakta lättar de från de tunna brevpapperen och bildar ord och mening.

Det är fullkomligt uppslukande, man sugs ner i andra århundraden och finner att man inte vill lämna, inte vill återvända till vår tid när dagen är slut.

 

På kvällen när jag ligger i sängen och sluter ögonen rör sig brevens grafiska mönster framför mig, som Beth Harmons schackbräde, fast med svarta bokstäver mot vitt papper. Enskilda meningar svävar in i drömmarna, fäster tag i andra meningar och plötsligt framstår sammanhang som jag inte såg eller förstod när jag läste brevet i vaket tillstånd.

 

Att vistas i förfluten tid gör en ganska världsfrånvänd och det kan vara en bra sak. Man måste ta av nutidens glasögon och försöka förstå saker och ting utifrån den tid och värld som dåtidens människorna levde i. Det är lärorikt – och spännande. All kunskap jag redan har om 1800-talets andra hälft och i synnerhet den brittiska världen kommer till användning och varje dag byggs den på med allt från stora händelser till den minsta detalj – som kan visa sig ha betydelse.

 

Att skriva om familjen Dickson är som att stiga in i ett annat universum. En helt egen värld med sitt fasta rotsystem i den brittiska myllan. I Sverige fann man den odlingsmark där allt smälte samman och på Tjolöholm blommade det ut till en liten bit av Storbritannien i den västsvenska naturen. Och det är ur denna lustgård som Tjolöholms slott stiger fram med alla sina olika sidor. Huset och inredningen, den moderna tekniken som gav komfort, trädgården, allmogebyn, kyrkan – allt är genomsyrat av den värld och det som Blanche och James Fredrik Dickson uppskattade.

I denna gråa dag försvinner jag raskt bort, sänker mig ner i svunna tider. Det är vanebildnade och underbart och det kommer att bli svårt att lämna det när boken är klar. Men så är det ju med böcker man skriver – och det finns alltid fler att ta itu med.

Nu tillbaka till Blanche och hennes byggande…

 

 

 

KULTURTRÄDGÅRDEN AB