Hemma. Det är alltid skönt att komma hem, hur trevligt man än har det. Men vilken avslutning det blev! Näst sista dagen vadade vi fram genom fem miljoner snödroppar. Ja, det är faktiskt så många de påstår sig ha på Painswick Rococo Garden. Ingen vet riktigt hur de hamnade där men nu sprider de sig gladeligen överallt. En av trädgårdens 15 varieteter är Galanthus “Atkinsii”. Den är uppkallad efter James Atkins, en av godsets arbetare, i vars trädgård den upptäcktes runt 1800. Just den sorten fick följa med hem. Högrest och med vackra, ljusa grågröna blad.
Men det var på Rodmarton Manor som hela gruppen fick det där febriga i ögonen. Galantofilin slog till med full kraft och ingen av oss har nog suttit så mycket på huk på åratal! Rodmarton har så många sorter – och dessutom är de skyltade. Det är alldeles, alldeles underbart.
Huset började byggas 1909 och bygget tog 20 år innan det var klart – med byggstopp under första världskriget. Det ritades av Ernest Barnsley, en av tidens mest kända Art & Crafts-arkitekt och möbeldesigner. Varenda sten är huggen i stenbrottet intill och varenda ekplanka kommer från skogarna som tillhör gården.
Så där vandrade vi i salig lycka och fotograferade tills vi slutligen möttes vid bussen med blossande kinder och habegär i blicken. Och lyckan varade hela vägen till flygplatsen, trots köerna på M25.
Själv satt jag och tänkte på den kommande säkerhetskontrollen. Det var ovanligt nervpirrande denna gång för jag hade hittat sådana roliga fröförpackningar, passande för gerilla-trädgårderande. De kallas Seedbom – throw it, grow it. Kul idé, det var bara det att kapslarna som fröna ligger i ser ut precis som små handgranater av papper. Nu låg de i mitt handbagage och jag såg framför mig kontrollantens ögon när de i sakta mak åkte genom skanningen för att röntgas. Men tack och lov gick allt bra, ingen lade ens märke till dem. Nu ska jag ut och försöka få ner mina fina Atkinsii-snödroppar.
