Jag har just hälsat på min 92-åriga gudmor Runa i ett snöigt Lindesberg. Hon är fantastisk – pigg och tämligen rask och med en härlig värmländsk humor. Lindebo sedan 1949, men sprungen från Arvika och ränderna går aldrig ur. Vi tog en biltur på eftermiddagen för att se vad som hänt i stan. En tur ”down memory lane”. Jag är så sällan i Linde numera, så det är spännande att se vad som byggts och vad som försvunnit och ibland känner jag inte igen mig alls. En gång kunde jag varenda gata, varenda liten hörna av denna stad även om jag bara delvis hörde hit. Jag var ju inte här på loven, hela långa sommaren var vi i Skåne och jag blev aldrig en del av det där kamratlivet som bara händer på sommaren. Och sedan flyttade jag härifrån när jag var 17 år, till en gård på Österlen mitt mellan Glimmingehus och Skillinge. Helt ensam. Där bodde bara jag och husets alla möss. Men det är en annan historia!
Men ändå. Jag kände min skolstad. Och den kände mig! Som dotter till en lärare var man ju ”känd”. Inget undgick stadens 5 000 par ögon som betraktade ungdomens underliga klädval och uppförande och rapporterade det vidare som en nyhet. Det var som de sade i den gamla kära filmen Local Hero – news travels fast around here. (ska uttalas med skotsk accent). Och det var väl därför jag längtade bort: bort till en plats där man kunde få vara okänd, osedd i vimlet. Den känslan delar nog de flesta som vuxit upp i en småstad. Men det märkliga är ju att när jag nu kommer hit, söker jag just efter att se någon jag faktiskt känner igen och som känner mig. Jag kan gå Kungsgatan upp och ner och Kristinavägen fram och åter utan se någon bekant. Otroligt tänker jag först, men inser genast att tiden gått. Tanterna i kassorna på ICA som kvittrade så glatt igenkännande är borta, mina föräldrars vänner som man hälsade så artigt på är sedan länge borta de också. Ibland dyker kanske ett känt ansikte upp, jag ropar nästan hej – men inser i sista stund att det måste vara en son eller dotter till den klasskamrat jag tror det är. Nya människor befolkar en ny stad.
Så mycket har förändrats här sedan 1960-talet. I Takos stall stod då två stadiga åkarkampar som travade runt i stan med olika körslar. Småbutikerna var många. Hattaffären Lillys mode, mina favoritbutiker Blombergs bokhandel och deras pappershandel på Kungsgatan. AJP och Magnussons damkonfektion där man köpte kläder, Wikströms järnhandel som hade spännande lagerlokaler på en stor ödetomt mitt i stan. Asplunds tobaksaffär där man valde godisbitar i all oändlighet – vilket tålamod de hade med alla ungar! Och så det bästa av allt – Olaussons blomsteraffär. Där blev jag kär i blommor. Alla vaserna där blommorna trängdes och bands till buketter för folk som ville ha något med sig när de skulle på kalas på lördagskvällen. Och spillet, alla blommor som blev lite ankomna och inte kunde säljas – de hamnade på komposten bakom huset och samlades ihop av mig. Sen lekte jag blomsteraffär. På vintrarna spolades en liten, liten sandplan mitt i stan, Klosspussen, till en skridskobana där vi åkte tills mörkret föll. Ja det är lätt att minnas idyllen, men andra sidor fanns förstås.
Vi bodde i det gamla apoteket kvarteret Trädgården, vilket jag idag tycker är en rolig tillfällighet. Trädgården hade nog varit vacker en gång, men då var den lite ledsen och bortglömd. Vårt hus var byggt strax efter sekelskiftet och många av de och även äldre hus står kvar med sin snickarglädje och sina verandor på de små innergårdarna, men många är också rivna. RIP kära gamla tornhuset med flera. Men de trädgårdar som en gång prydde de flesta tomter är ett minne blott. Överbyggda eller helt enkelt omvandlade till enbart gräs, häck eller parkeringsplats. Men det finns ett motmedel mot glömskan – Linde Hembygdsförening! De bygger sedan några år på en modell av 1920-taets Lindesberg i skala 1:220. Varenda liten detalj är återgiven på husen, i de små trädgårdarna ser man varenda rabatt, träd, drivbänk och växthus. Allt är har utforskats från gamla foton och kartor. Det hela växer fram med hjälp av idoga medlemmar som pillar på, år efter år. Trädgårdsstaden Lindesberg återuppstår igen, om än i liten skala.
