Aprilväder ute. Snöglopp som lägger sig som en skir spets över vårlökar och grönska som kommit upp. Men det överlever för det mesta, växterna har en fantastisk förmåga att klara sig, att spara vatten, att dra ihop sig i kyla och hetta. Fåglar av alla de slag vimlar runt sin matplats här i trädgården, de äter och äter, hackspetten börjar se rätt mätt ut. Och ekorren hoppar in i gemenskapen – än så länge. När fåglarna får ungar är de inte lika godmodiga mot äggtjuven. Det är så skönt att bara sitta och titta på dem – de fantastiska, roliga och nyttiga djuren som lever där ute. Det är en ständig källa till förundran och nöje!
Väderomslagen går fort i april. Snö nu, men häromdagen mötte jag våren på Capellagården. Jag är där ganska ofta eftersom jag sitter i styrelsen. Capellagården är en fantastisk plats, den är rogivande nedtonad på något sätt, men samtidigt fylld av kraft och skaparglädje. Den är som det landskap som omger den. Kalkstenarnas lågmälda skönhet på Alvarets karga vidder, men där det myllrar av liv om man lägger sig ner på knä och tittar närmare.
På Capella blir jag alltid inspirerad till att handgripligen göra saker. Akvarellmålande, silversmide, bokbinderi och grafisk form som jag höll på med förr liksom bara poppar upp och vill komma till liv igen. Jag går där och ser elevernas arbeten – möbler som växer fram i träverkstaden, doft av sågspån och trä, krukor och andra föremål i keramiken där ljudet av drejskivorna och värmen från ugnarna blandas. Vävar och broderier men också friare textil konst i textilutbildningen och vårbruket med sina sådder i trädgårdsutbildningens gröna rum. Det är verkligen en energikick, rena lyckoruset att bara få vara en liten del av det hela. Måltiderna i Vingårdssalen och stilla kvällar med promenad längs Vickleby bygata och övernattning i Malmstenslägenheten i mangårdsbyggnaden, där man ser ut över trädgården och himlen över Alvaret.
Min andra andningspunkt och lyckorusbringare har efter boken om Karin Larsson kommit att bli Lilla Hyttnäs i Sundborn. Det har varit ett sant privilegium att få tillbringa så många dagar där, att få vandra i trädgården tidiga morgnar och sena, ljusa sommarkvällar när vattnet utanför ligger spegelblankt och dimmorna dansar över ängarna och nästan döljer de betande fåren. Det är en plats av total ro – men kanske ska man lägga till att det gäller när det är lågsäsong! Eller när man får vara där på udda tider. Mitt i sommaren är det mängder av besökare som ska se hus och trädgård och platsen sjuder av liv och rörelse. Det började redan på Karin och Carls tid när svenskar och tyskar som läst och njutit av böckerna om livet på Lilla Hyttnäs bara måste åka dit för att se om det verkligen var på riktigt, om det fanns och såg ut så som på bilderna. Ibland önskade de både mat och övernattning vilket Karin skriver om i breven.
Men en stilla vårvinterdag, när solen skiner ner genom glesa pilgrenar och bara harens spår korsar trädgårdens gräsmattor, då finns det plats för själ och tanke, att gå där och fundera över livet som levdes där en gång. Att sitta ner och bara andas och ta in naturen runt omkring. Det intressanta är också att de två platserna hänger ihop. Carl Malmsten, som skapade Capellagården på 1960-talet var inspirerad av Carl och Karin Larsson och den miljö och värld de skapat. Malmsten skrev att Carl Larsson påverkat hela hans livssyn och han spontant kände och tyckte som han. Precis som Larssons ville han framhålla hantverket, ställa ”hand och ande i skapande samverkan” som han sade, och ”låta naturen, gammal odling och nydaning spela samman vid gestaltande av bruksting och miljö och sålunda förena beprövade värden med tidens krav på uttrycksfull äkthet.” Det är tankar som är lika aktuella idag som då.
