Midsommardagen blev en dag av vila i trädgården, liksom denna söndag. Sådana där dagar när man mest går omkring och njuter av vad man gjort. Betraktar landen med grönsaker med en förhoppning om att de ska bli bra – fast de ännu inte kommit så långt. Kålen står fin och oäten av insekter (än) men vill ha större plats under kålnäten. Det får bli i nästa vecka. Morötterna är bara små spretande penseluddar medan rädisorna för tusende gången gått i blom utan att ha blivit särskilt ätbara. Varför kan jag aldrig lära mig att odla rädisor? Som barn tyckte jag mest de var skarpa i smaken och ofta grusiga – kanske får jag mitt lilla straff nu.
Rosorna börjar slå ut, den ena efter den andra, och med de milda vintrar vi haft i flera år är de minst sagt kraftfulla och pigga. Framsidans Rosa Helena – ja den är ju alltid pigg till vildhetens gräns, men också Rose de Rescht och en första blomma av Constance Spry som smitit ur leden och plötsligt sticker ut mitt bland helenorna. Sånt gillar jag.
Min farmors ros, den som växte i hennes barndomshem i Munkesjö som låg under Snogeholms gods i Skåne, blommar för fullt. Det är nog den som är mig kärast. Den har funnits med i hela mitt liv, och i alla trädgårdar jag haft har den vuxit. Den är en helt vanlig Rosa Alba så vitt jag vet, men den är farmors. Farfar grävde väl upp en bit av den eller tog skott och den växte i deras trädgård i Landskrona. Och sedan fick min familj den i Lilla Glimminge när vi bodde där. Den täckte hela hydroforen och just i år har den brett ut sig på just det sättet och verkar trivas, även om jag såg lite rosrost på en knopp.
På en liten lust-tur promenerar jag förbi alla de där växterna som jag fått av vänner. En pion från Gunnel, en dubbel, gul kabbeleka från Marit i Sundborn, ett krikon av Falu-sorten från André, en lungört från mor. Sådana är roliga att följa och känns alltid lika viktiga att hålla vid liv.
När vi flyttade hit fanns bara en okänd gul ros – ljuvlig just nu – två Flammentanz, gula och röda tulpaner av okänd sort, två spaljerade päronträd och en lerig gräsplätt i trädgården. ALLT annat har vi satt, sått och planterat och hur många ton jord och gödsel som vi fraktat hit vågar jag nästan inte tänka på. De första åren bara rann jorden ner genom krossmassorna under tomten – de bara försvann på det mest tröstlösa vis.
På bilder från det första året ser vi med förvåning på en i stort sett tom plats – trots att huset och tomten då funnits i 33 år. Och så lite man minns av hur det såg ut – tack och lov för alla bilder, fast jag önskar alltid att jag tagit fler. Men de visar i alla fall hur trädgården växt och blivit den oas av ro, grönska och blommor som vi har nu.
Här och där mellan plantorna myllrar det av frösådder, och jag kan aldrig minnas vad det var jag sådde där. En påse som blev över här, något jag hittat från förra året som blev kvarglömt där. Jag tror att det mesta är vallmo just denna sommar – vi får väl se senare. Jag har inte alltid koll på vad som växer härhemma, vissa växter fastnar i minnet och andra faller i glömska, men det gör inte så mycket så länge jag gillar det som kommer upp. I växthuset jobbar melon och gurka på som bäst i nya fina odlingslådor. Höga men smala så att det blir gott om plats för matbord därinne. Där kan man sitta i lugn och ro och bara njuta under glastaket, se på småfåglarna som fortfarande får mat – för det anser de att de behöver – och det övriga djurlivet i trädgården. Och medan det regnar mot rutorna ska jag åter försjunka i en gammal deckare av Stieg Trenter, min favoritläsning en lat, regnig sommardag i trädgården.