Något av det roligaste med att skriva böcker är alla de möten, människor och världar man får uppleva. Särskilda dörrar öppnas med hjälp av den person eller den plats man skriver om och där väntar samtal och händelser man aldrig kan förutse men som stannar kvar i ens minne länge.
På jakt efter ledtrådar till Karin Larssons liv reste jag förra sommaren till den lilla franska byn Grez sur Loing och tog in på Hotel Chevillon, möjligen i samma rum som Karin hade när hon kom hit sommaren 1882 och träffade Carl. De bodde sedan både på Pensionat Laurent och Hotel Chevillon.
Jag satt där vid mitt öppna fönster och såg ner mot floden. Morgonljuset gav gräset och de vackra träden en ny lyster, de fyllde åter sina former efter natten. En av de finska stipendiaterna traskade ner mellan träden för ett morgonbad. Han var vare sig klädd i slängkappa, lakan eller randig baddräkt men ändå en värdig traditionsbärare från Karins dagar, då alla vandrade ner i märkliga badrockskreationer och kastade sig i.
Jag bläddrade på datorn bland målningarna av de båda pensionaten. Jag läste texter om dem och började undra. Text och målningar stämde inte alltid – de verkade blandas samman så att detaljer som borde vara i en trädgård plötsligt befann sig i den andra. På Karins tid var trädgården här en lustgård, så mycket är klart. En bubbla i tid och rum redan då, där konstnärernas liv löpte parallellt snarare än sammansmält med den övriga byn. Där arbetet trots alla konstnärsmyter kom först, med vin och sång som senare belöning i det gröna rummet.
Men var jag på rätt spår? Vem kunde veta mer om detta? Jag frågade Kerstin Decroix, intendenten på Hotell Chevillon. Å, det är enkelt, sade hon. Du måste träffa Madame Claire! Och så blev det. Dagen därpå hämtade Kerstin mig i sin bil och vi åkte den korta vägen till 14 rue de Larchant. Det gick fort på ett franskt vis, vi genade i kurvorna och rullade in på hennes gårdsplan efter några minuter. Huset låg i en lummig trädgård och såg nästan overkligt franskt ut. Där bodde alltså grundaren av L’association Artistes du Bout du Monde som forskar, publicerar böcker och sprider information om de konstnärer som bott och verkat i Grez-sur-Loing.
När hälsningsritualerna var överstökade satte vi oss vid hennes stora matbord. En honungsgult ljus silade in genom fönsterluckor och gula gardiner. Värmen stod stilla, det fanns en nästan högtidlig känsla i rummet. Jag började fråga med stapplande franska (var tog det språket vägen i hjärnans virvlar…) Kerstin kom till undsättning och samtalet flöt fram.
Nej, sade Mme Claire när jag pratade om grönsaksodlingarna i Hotel Chevillon. De fanns på pensionat Laurent. Det var där pumporna växte, de som Karin målade av, sida vid sida med Carl. Chevillon var främst en lustgård med blomsterrabatter och lusthus. Hon ritade snabbt upp en karta över Laurents trädgård och visade på skillnaderna. Det fanns så många vackra trädgårdar här förr, sade hon. De som sträckte sig ner mot floden, väl gömda bakom stenhusen. De som låg vid bondstugorna i byns utkant, överflödande av rosor och blommor av alla de slag, blandade med grönsaker, vildvin och doftande buskar. Men vackrast var nog kompositören Delius trädgård, sade hon med ett nästan drömmande uttryck. Den var överflödande, hade många speciella växter och fantastiska rabatter.
Det var då det hände. Som i ett trollslag märkte jag att jag verkligen förstod vad hon sade, jag var så intresserad av allt hon hade att berätta att hjärnan kapitulerade och plockade fram alla franska ord den någonsin lärt sig.
Lycklig lyssnade jag på allt hon visste om svunna tiders Grez, då Karin var här som målarinna och som nybliven hustru. Mme Claires son kom in med en liten bricka med glas och en immig flaska Sirop de Poire. Den bärnstensfärgade sirapen blandades ut med iskallt vatten. Glasen klirrade, värmen avtog och styrkta av drycken samtalade vi vidare genom eftermiddagen.
