Jag står på Blindgatan i Falun en kylig aprildag, utanför skolhushållet där barnen Larsson bodde under terminerna och där även Karin och Carl ofta vistades vintertid. Jag är nyfiken på trädgården här och om de stora vackra lönnarna och almarna som lockade dem till köp 1907 lever. Det finns ett vykort där Karin står i en finklänning, tydligt uppklädd för fotografen, pysslandes i en rabatt framför skolhusets entré. Ser det likadant ut idag? Här odlade hon mest blommor – ett hem utan blommor var omöjligt för både Karin och Carl.
Gatan är öde, snålblåsten kall. Jag öppnar försiktigt dörren i planket och kikar in. Tomt. Ingen att fråga. Jag försöker istället i bokbinderiets port som ligger intill. Tomterna hänger samman och snart står jag framför Carls etsarstuga Mutter på Tuppen där Carl också hade sitt sovrum. Allt är stängt. Jag tittar genom fönstret och ser en lapp om visning. Just då öppnas dörren i bokbinderiet och en man kommer emot mig. Rolf Olsson, bokbindaren själv. Jag förklarar vem jag är och undrar om han vet vem jag ska prata med för att få komma in i stugan. Mig säger han, och ler. Rustad med nyckel går vi upp på den lilla förstubron och sedan in i det utkylda huset. Det inre rummet andas frid, men jag tänker på Karin den där kvällen i januari 1919 när Carl plötsligt sade – Karin, jag dör! Hur hon sprang in till Brita som satt och spelade i skolhuset, deras fortsatta kväll. Och nu är allt öde, några halmskor står invid sängen som en påminnelse om vinterns ständiga kyla och Karins liv fick en ny inriktning där barn och barnbarn kom att spela allt större roll.
Men du måste ju se skolhushållet också, säger Rolf och vi går ut på gatan igen, genom porten i det gula planket och in på gården. Jag ser ner över gårdsplanen och den lilla trädgården medan Rolf ringer på dörren. Något är fel. Trappan av slaggsten ligger på fel sida om ateljéväggen. Är det gamla vykortet kanske spegelvänt? Jag anstränger mig för att minnas hur det såg ut vid trappans sidor. Jag får inte ihop det. Vi har flyttat trappan, säger en röst bakom mig. Den fungerar bättre så här.
Björn och hans fru Kajsa bor här sedan många år. De håller just på att förnya trädgårdslanden och vi börjar genast prata om växter och odlingsförhållanden i Dalarna. Vi går runt tomten, han flyttar sin bil så att jag kan ta en bild på gården och sedan blir jag bjuden in i huset.
Återigen känner jag den fantastiska kraft som Karin fortsätter att ha – hon är en dörröppnare, genom henne får jag träffa och tala med så många intressanta människor och alla förenas vi i kärlek och fascination inför denna kvinna. Å så generad hon hade blivit om hon visste hur vi pratar!
Björn tar mig med på en liten guidad tur i huset och deras hem som då och då avslöjar spår av Karins inredning och inflytande. Jag står på balkongen och ser ut över staden, över de små hantverksgårdarna som fortfarande är kvar från Karins tid. Över trädgården här och tomten nedanför som också den en gång var trädgård. Så många gånger Karin måste ha stått här eller i fönstren och sett ut på samma sätt. Stadsodlaren Karin.