Idag har jag börjat förstå de där galningarna som knäböjer som i tillbedjan framför dessa små blommor. Snödroppar är verkligen oemotståndliga i sin skönhet, sin försiktiga framtoning och den livgivande effekt de har på kylslagna vintersjälar. Har man börjat sin vandring bland de 1 500 sorter och varieteter som finns, är det lätt att bli kvar på stigen. Man blir en galantofil, en snödroppsälskare.
De som hållit på i åratal diskuterar blommornas utseenden och oändligt små skiljaktigheter i timmar, men jag som inte har den detaljkunskapen, njuter bara av blommorna och lämnar käbblet till dem. Jag blir som tjuren Ferdinand och vill bara sitta under ett träd och betrakta mina snödroppar. Men lite spännande är det ju förstås – att få se en ovanlig sort.
Just nu vadar jag bland snödroppar tillsammans med 28 andra snödroppsfantaster i Cotswolds dalar. Vi började dagen i Batsfords vackra arboretum. En gång ägdes det av en man med det imponerande namnet Algernon Bertram Freeman-Mitford, farfar till de ökända Mitford-systrarna. Hans år i Kina och Japan för brittiska UD gav honom både en kärlek till landskapet där och till växterna. Efter att ha ärvt Batsford 1886 hade han möjlighet att skapa en park där för sina mest älskade växter – särskilt bambu. PÅ 1950-talet tog sedan familjen Wills – Lord Dulverton – över och det var då parken verkligen blev ett arboretum. Förmodligen var det också då som snödropparna flyttade in.
Nu kan vi vandra över kullarna i parken och i mötas av snödroppar i tuvor eller i floder av vitt som bara måste fotograferas. Så ner på knä, ner på mage, ner i spagat nästan, för att få de bästa vinklarna. Helst skulle man vilja ha en bild helt och hållet underifrån så att blommornas vackra teckning verkligen syntes. Men det är knepigt. För andra, mer normala människor måste det se väldigt roligt ut med detta gymnastiserande där ute i backarna – men det har man inte tid att fundera på. Faktiskt vore det bra med den förstoringsspegel som tidigare galantofil-generationer höll sig med. Man sätter den antingen på en spatserkäpp eller helt sonika på tån på sina skor. Sen håller man den under blommorna, vinklar in den och vips ser man blomman utan att behöva böja sig!
Eftermiddagen spenderades på Cerney Gardens i södra delen av Cotswolds. En lång, härlig slinga ledde förbi snödroppar av alla de slag och in i trädgårdens hjärta, den gamla muromgärdade köksträdgården. Vi såg tusentals enkla och dubbla men ganska vanliga snödroppar, vi såg de allra minsta, smalaste droppar och höga ståtliga Elwes med grågröna blad. Och lite undanskymt i en hörna stod Galanthus Blewbury Tart med mycket grönt i och en aning crazy i sin form.
Till slut var det skönt att krypa in i ett av de små stenhusen i trädgården och få en varm kopp te.
